Pappa får jag hoppa idag?

Förmodligen är föräldrarna rädda för att han ska slå sig. De familjer som känner oss väl och vet lite om hemofili, tvekar inte. Att vi finns tillgängliga på telefon är egentligen den enda säkerhetsåtgärden som behövs. Vi måste vara noga med att hela tiden informera och förklara – det kommer ju hela tiden nya föräldrar på dagis och nya grannar. Barnen på dagis tycker inte att Hampus är det minsta annorlunda. Det är vuxna som kan bli osäkra och rädda.

På nöjesfältet Liseberg härom året stod vi bredvid en barnfamilj. ”Varför har han hjälm?”, sa pojken högt och pekade på Hampus. Då blev mamman arg, sa ”tyst!” och slet tag i sitt barn och skyndade därifrån. Det var ett korkat agerande av mamman. Pojken sa ju inget dumt, han frågade ju bara för att han ville veta. ”Varför har han hjälm?” var inte pinsamt att säga. Det var mamman som lagt in sina egna värderingar och sin egen rädsla i frågan. Efter den händelsen bestämde jag mig för att när jag hör någon tissla och tassla om Hampus så går jag fram och förklarar. Jag accepterar inte något hyssjande runt Hampus. Han märker det ju och jag vill inte att han ska känna sig som en människa man undviker.

Det är bara när Hampus har lekhjälmen på sig som han utmärker sig gentemot andra barn. Den första hjälmen Hampus fick var mörkblå och såg väldigt sjukhusaktig ut. Efter mycket ringande hittade vi snygga hjälmar med roliga motiv, men det har varit ett detektivarbete. Det känns mycket roligare när Hampus får uppskattande blickar tack vare sin hjälm, än när hjälmen signalerar ”stackars mig”. När han har hjälmar med nallar och bilar kommer andra barn fram och säger ”vilken fin hjälm”. Alldeles nyligen slutade Hampus att ständigt ha hjälm på dagis. Nu har han den bara när dagisgruppen åker pulka eller är på lekplatsen.

Hampus började på vanligt dagis när han var nästan två år. Dagisgruppen har fått en extra resursperson av kommunen med anledning av Hampus och det är hela gruppen glad för. Det är bara positivt att det finns många vuxna kring barnen.