Jag är annorlunda och det står jag för

Nu är jag väldigt tacksam för att mina föräldrar satte en gräns. Jag är arton år, har svår hemofili, men har inte ont någonstans i kroppen. Mamma och pappa bestämde sig tidigt för att jag inte skulle få vara med i lagsporter. Där var det ett absolut nej. De ville rädda mina leder. De insåg att man inte lyssnar på kroppen i lagidrotter, man bara kör på. Mina föräldrars strategi blev i stället att slussa mig till individuella sporter. Jag spelar tennis, golf, åker skidor och seglar. Det du gör ska du göra på allvar, sa mamma och pappa alltid, och var noga med att jag skulle lära mig varje sport ordentligt av bra tränare. Det var extra viktigt för mig att bli säker i de sporter jag utövade, tyckte de.

Skridskor lärde jag mig åka först när jag var 13 år – jag vinglade runt på isen med armbågsskydd och knäskydd ett tag, men nu är jag ganska bra på skridskor. Jag kan göra mycket fysiskt, men har insett att jag alltid måste vara fullt koncentrerad och ha full koll. Den självdisciplinen har jag faktiskt haft nytta av i skolan. Mina föräldrar har varit hårda på vissa saker, men samtidigt väldigt engagerade. Jag skulle alltid ha hjälm på mig. Punkt slut. Men samtidigt kunde mamma inte acceptera att hjälmarna var så fula, så hon kontaktade tillverkaren och hjälpte till att ta fram en snyggare lekhjälm. Bara för att det är ett medicinskt hjälpmedel behöver det ju inte vara fult.